Resan till Bergamo

För Italiens skull trotsar jag min flygrädsla.

När planet sedan lyfter sluter jag ögonen och börjar räkna.

Till slut släcks skylten
med ”säkerhetsbältet på” och då slutar jag räkna.

Då först andas jag ut.

När planet till sist tar mark och marken är italiensk har jag
redan glömt hur rädd jag varit.

Milano i november är ingen färgrik tavla direkt. Det är grått och
dimmigt. Det är som om någon skruvat ner reglaget med färg. Det är som om
skåpet med vattenfärgerna förblivit låst och världen blivit målad med en dassig
gammal krita.

Men det skiter jag i. Jag är i Italien. Det är något med luften,
något med människorna, något med husen, gatorna, kyrkorna, gränderna.

Till och med motorvägen mellan Milano och Bergamo sjuder av
hemkomst.

”Du kan få hela universum…bara jag får Italien” lär kompositören
Giuseppe Verdi ha sagt vid tillfälle.

Jag håller med honom.

När andra städer, länder och kontinenter vill väcka mitt intresse
har jag bara ögon och blick för Italien.

När andra drömmer om Barcelona, London och Paris har jag bara ögon
för stöveln vid medelhavet.

Jag älskar det här landet eftersom det är stämt i samma tonart som
jag själv.

Bergamo är inte en stad som fjäskar direkt. Den ligger där den
ligger. Här finns inga pråliga palats eller monumentala fontäner. Bergamo är en
stad för vanligt folk, inte för turister.

Jag hittar en bankomat och köper den rosafärgade sporttidningen
och känner mig både gammal och helt tidlös på samma gång. Vem tar ens ut
kontanter för att köpa tidningen 2022?

Jag gör det gärna varje gång jag är här.

Den fyrfiliga motorvägen mot Milano brusar hela vägen in genom
mitt hotellfönster men det här är inte Milano. Det här är Bergamo.

Det är bara några andetag sedan som militären körde konvojer med
avlidna personer. Få andra städer i världen drabbades lika skoningslöst av
Covid som Bergamo.

Av den sorgen återstår ännu en slags lågmäld puls, en saktmodig
ton man ser i ögonen hos människor man möter här nere.

Jag sitter på en bänk utanför en kyrka och läser min tidning. En
äldre dam med hund kommer förbi och säger hej. Jag säger hej tillbaks. Hon
överlevde pandemin. Kanske njuter hon lite extra varje dag bara av att vara vid
liv…

När jag dricker en kaffe på baren intill hotellet börjar ägaren
snacka fotboll med mig och jag frågar honom om lördagens match mot Napoli och
han har en solkysst Atalanta-vimpel på spegeln och han säger att det kan vara
dags för Napoli i år, att deras lag ser så starkt som enhet betraktat, trots
att de tappat flera namnkunniga spelare, och ni då, frågar jag: ”Atalanta, vad
tror du om era chanser i år,” och han himlar med ögonen och säger att för några
år sedan ville halva världen spela som Atalanta (nej, jag nämner inte AIK under
Rickard Norling) men att laget alltid ser ut att vinna ligan efter tio omgångar
men att det alltid återstår tjugo att INTE vinna den på,,,,

Kaffet är så starkt och gott att det känns som att kliva rakt in i
en gryning.

Sedan går jag en promenad genom Bergamo. Jag har ingen karta,
varken i handen eller i telefonen. Kartor är för orienterare och amatörer. Jag
hamnar aldrig vilse när jag är i Italien.

Vid slutet av varje gata finns en bar med starkt kaffe och varenda
människa jag träffar älskar fotboll på samma halsbrytande, naiva sätt som jag
själv.

På lördag är jag på plats och ser Atalanta-Napoli.

Vad mer kan man egentligen kräva av livet?