Aldrig mer ensamma

Fotboll är vår tids vackraste och värdefullaste kulturyttring.

Jag har levt ett helt liv i berättandets förklaringsmodell. Tillvaron låg hopvikt som ett gammalt skuldebrev i flera år. Jag förstod mig inte på den. När jag började skriva som elvaåring var det som att tända en stor sol över allting.

Världen blev förklarad. Jag satt på heltäckningsmattan på biblioteket i förorten Lövgärdet och läste och skrev och för varje fullbordad mening var det som jag fick lyster runt kanterna.

Plötsligt kände jag mig inte längre ensam, förvirrad eller märklig.

Sedan har jag ägnat hela mitt liv åt att berätta. På tusen olika sätt. Jag har skrivit mig hela vägen in i det allra innersta. Jag har stått på mer än en botten. Jag har tagit min egen hand och fört mig ner till tusen sotsvarta källare där jag mött den ende som haft makten att förstöra mitt eget liv.

Mig själv.

Då har jag skrivit och skapat mig en väg ut ur skiten, tillbaka upp i ljuset.

Litteraturen, alltså detta att sätta ord på det vi alla känner, är så nära magi man komma.

När du befinner sig på din botten har någon annan redan varit där…

När du läser eller hör orden som förklarar den plats du står på, en plats som du antagligen trott att du varit ensam i hela världen om att vara på, så sker miraklet.

Du nås av en sval bris av tröst.

Du är plötsligt inte ensam längre.

I våras var jag i Rom med min son. Han heter Milo Santino Totti Birro. Vi landade sent och fick stressa från flygplatsen för att hinna till Olimpico och matchstarten mellan Roma-Venezia.

Matchen i sig blev en orgie i missade målchanser men det var inte matchen som sådan som tände elden i oss båda. Det var inramningen. Det var alla de där över sextiotusen människorna som ställt in sitt hjärta mot samma stjärna som vi gjort.

”Aldrig Ensam” stod det skrivet på tröjorna som människorna omkring oss bar. Milo fick gå från att vara en av ytterst få som älskar Roma i Stockholm till att vara en del av en gemensam flod av kärlek nere i Rom.

Det kändes fint att få skänka honom den upplevelsen. ”Du är aldrig ensam”.

Är det inte vad vi innerst inne vill våga lita på när mörkret sätter sitt blöta, krokiga gamla finger runt varenda ljus så här års?

Jag har rört mig i en del offentliga miljöer genom åren. Jag har skrivit och gett ut tjugofem böcker. De starkaste och mest värdefulla har jag inte fått på operan, i en teatersalong eller ens när jag läst en bok.

Som allra mest berörd har jag blivit på fotbollsmatcher. Både live på arenan och gråtandes framför teven.

Några av de vackraste ögonblicken i mitt liv, alla kategorier, har med fotboll att göra.

När jag nyligen såg filmen om Totti grät jag som ett barn. När jag däremot läser moderna diktsamlingar (efter att ha sprättat sidorna själv) förblir jag oförstående, iskall och oberörd.

En fotbollsupplevelse väcker och tänder alla mina sinnen på ett sätt som ingen annan kulturupplevelse gör. Därför har jag länge förespråkat att svensk läktarkultur bör ses som en konstform i sig själv.

Efter matchen mot Venezia slog vi följe med alla andra på vägen in till centrala Rom. Det var sent, mitt i natten, men vi bars mer än vi gick hela vägen. VI kunde följa eldflugans vackra blinkningar hela vägen till hotellet.

Vi var inte ensamma.

Aldrig mer är vi ensamma.