Mamma Mia - Vi är världsmästare

Jag var tio år 1982. När man är tio år är hela världen en saga. På balkongen till det mögelskadade radhuset i förorten stod farsan och kedjerökte. Nere i slätten slokade lyftkranarna. Världen var en oändlig hägring.

VM i fotboll spelades i Spanien och hela världen älskade Brasilien. Bara på vår gata hängde ett antal brasilianska flaggor på fasader och balkonger.

I turneringens andra slutspel möttes regerande världsmästarna Argentina (med en väldigt ung Diego Maradona), Brasilien och Italien.

Ett lag gick vidare ur den gruppen.

Italien hade snubblat sig vidare från sitt första gruppspel efter tre usla matcher mot Polen, Kamerun och Peru…

Man gick vidare på att man hade målskillnaden 2-2 istället för Kameruns 1-1.

Italiensk media var inte nådiga. En tidning skrev ”Italien kräks på er.”

Det var då förbundskapten Enzo Bearzot för första gången införde ”Silenzio Stampa” och helt enkelt vägrade tala med media. Man byggde gruppen genom att låta världen utanför bli en slags brottsplats. Man enade trupperna mot en gemensam fiende.

Inför matchen mot Brasilen behöver Italien vinna. Paolo Rossi har varit en skugga i gruppspelet. Han har sett eländigt usel ut. Plötsligt har Gud vaknat på rätt sida och riktar sin kärleksfulla blick mot VM i fotboll och Rossi gör alla tre målen när Italien sensationellt vinner med 3-2 och tar sig vidare.

Italien har Dino Zoff i mål. Karln fyller fyrtio år 1982. Med bara minuter kvar dyker han ner och gör en av de mest overkliga räddningar jag någonsin sett. Han blir tidlös för några sekunder. Han reagerar så snabbt att det är är fullständigt orimligt att ens förstå hur han gör det. Men han gör det.

3-3 där och Italien är utslaget. Men det blir inte 3-3. Italien vinner.

Jag har inte orkat sitta kvar hemma. När Brasilien (genom Falcao) kvitterat till 2-2 har jag tagit min halvpaffa läderkula och gått ut i den lilla parken intill parkeringshuset och börjat skjuta straffar i det lätta regnet.

Tjugo minuter senare kommer min brorsa springande med en italiensk flagga över axlarna.

”Vi vann” skriker han.

Någon vecka senare vinner Italien VM efter suveräna 3-1 mot Västtyskland. Vi ska åka till Italien dagen efter (genom Europa i vår erbarmligt taffliga gula Golf) och är nere i Lövgärdets Centrum tidigt, tidigt på morgonen och hämtar en GP ur tidningshögen (och lägger vad den kostar överst).

Rubriken lyder: ”Mamma Mia - Vi är världsmästare.”

Verkligheten är som en saga. När man är tio år är det ingen konst att se världen som en förtrollad plats där det man drömmer allra mest och varmast, faktiskt också slår in.

Men världen är ofta inte alls en saga. I maj 2006 förlorade jag en son i för tidig födsel. Vi transporterar honom från sjukhuset i en liten låda med en fasttejpad ros på.

Jag tänker att VM som ska dra igång i juni knappast kommer röra vid mig.

Jag har fel.

Italien kommer från gryningsräder av polis mot flera klubbar i Serie A. Det talas om att Italien borde låta bli att ens åka till VM i Tyskland med anledning av skandalerna.

Man reser trots allt. Det liknar mer en flykt än något annat.

När Italien sedan börjar vinna matcher sker miraklet.

Det är som om min egen sorg läks när Italien vinner. Jag lägger över all min ilska, all min sorg och min vanmakt i det där landslaget.

När Fabio Grosso slår in den avgörande straffen mot Frankrike i finalen är det inte bara HANS pojkdröm. Det är allas vår. Så blir världen och verkligen återigen en skimrande saga. Mitt i, och över, mina egna tårar reser sig en regnbåge. Den bär de italienska färgerna. Jag badar med de andra galningarna i Poseidon i Göteborg.

Några av de viktigaste och häftigaste upplevelser jag någonsin varit med om har handlat om VM i fotboll.

På söndag är det dags igen. Nya hjältar, nya drömmar, nya sagor.

I en tid när verkligheten kräver så mycket av oss hela tiden, när den ständigt vill ha oss rationella, ordnade, samlade och stringenta, är det en befrielse att få lämna in allt det där i dörren och helt enkelt rasa in det fotbollsmässiga rum där den enda verkliga valutan är drömmar, passion och förhoppningar.

Äntligen är det tillåtet att få drömma stort. Äntligen får man bli den lille pojken som springer i slowmotion i det lätta regnet och precis har slagit in den sista, avgörande straffsparken.

VM i fotboll handlar om att sättas i samklang med den pojke som drömde drömmar större än världen.

På söndag startar VM och återigen blir de drömmarna verkliga för en tid.

/Marcus Birro

Tips: Jag tror detta blir Argentinas år. De flesta kanske säger Messi men jag är mer övertygad om att det är spelare som Dybala och Lautaro Martinez som kommer vara de som leder Argentina till guld i år.