Ingenting är som en VM-final i fotboll

Ingenting är som en VM-final i fotboll

En VM-final i fotboll är något annat.

För egen del har jag fått vara med om tre stycken. 1982 vann Italien VM efter solklara och makalöst vackra 3-1 mot dåvarande Västtyskland.

VM-1982

Den frid och den innerliga glädje som uppfyllde vårt stackars mögelskadade radhus där i förorten glömmer jag aldrig.

Det var en glädje som liknade en hemkomst. Morgonen efter skulle vi på vår årliga bilsemester och jag och brorsan smög ut tidigt, som två soldater i ett krig, ner till centrum i Lövgärdet för att hämta morgontidningen som dumpades utanför biblioteket. Vi lade vad den kostade på tidningsbunten innan vi vecklade ut tidningen och läste: ” Mamma Mia, vi är världsmästare”.

Det var inte bara Italien som vunnit guld. Även vi hade gjort det. Så fungerar kärleken till fotbollen och så fungerar VM i fotboll.

VM-1994

Den 17 juli 1994 startar, som många andra dagar den sommaren, på diverse krogar längs Linnégatan i Göteborg.

Italien leds av Arrigo Sacchi och laget har inte charmat många på sin kantiga väg fram till finalen. Samtidigt har man genom geniet Roberto Baggio, ändå visat prov på en del av den himlasända kreativitet som man var mäktig, inte minst i semifinalen mot Bulgarien.

I finalen väntar ett Brasilien, som faktiskt inte heller briljerat enligt klassisk mytbildning.

Finalen blir en stängd och trist historia. Jag sitter på italienska föreningen i Göteborg och försöker parera nervositet med pasta, rödvin och Grappa i låga glas.

Det går till straffar.

Fyra år tidigare har Italien förlorat på straffar i semifinalen mot Argentina i Neapel. Vad jag (lyckligtvis) inte vet den där sommardagen 1994 är att Italien också ska förlora på straffar i VM 1998.

Jag låter rödvinet och hoppet inbilla mig att det ska funka…

Det gör det inte.

Världens mest älskvärda superstjärna Roberto Baggio skjuter över och Brasilien vinner VM.

Min kväll slutar på kyrkogården vid Redbergsplatsen där jag slår sönder min italienska flaggan och somnar i ett dike.

När jag vaknar är Göteborg tapetserat med löpsedlar på Baggios missade straff och jag undrar hur jag någonsin ska kunna och orka resa mig igen.

VM-2006

9 juli 2006 tar jag tåget till Göteborg från Norrköping för att möta min bror och min far. Vi ses vid Röda Sten nedanför Älvsborgsbron. Pappa är så nervös att han promenerar för sig själv nere vid vattnet. Det går inte att få ett vettigt ord ur honom. Vi äter lunch men jag minns ingenting av den där dagen fram till att matchen börjar.

Zidane gör mål på straff (Materazzi orsakar den) och sedan nickar samma italienske gangster in kvitteringen.

Marco Materazzi, rännstensungen som vänder hela sitt liv och vinner VM-guld.

Mot slutet tappar Zidane humöret och skallar Materazzi och blir utvisad.

Italien tar det till straffar och där sätter man alla sina medan Trezeguet missar sin.

Efter sexton års lidande (kolla själva facit i mästerskap mellan 1990-2004) så vinner man VM.

Jag gråter som ett barn.

Jag tror inte det är sant. En granne till min bror kommer ut på sin balkong och gratulerar och där någonstans förstår jag att det som hänt faktiskt har hänt.

Vi åker till Götaplatsen i Göteborg och badar med några andra italienare och sedan springer vi i ösregnet ner för Avenyn med våra italienska flaggor.

Som sagt. En final i VM är något annat. På söndag möts Argentina och Frankrike i finalen och hela världen stannar upp ifrån sin ånger, sina strider, sin sorg och sin förvaring, och följer den från miljoner olika fönster.

Birros Spel: Jag trodde på Argentina redan före VM och ser ingen anledning att ändra det tipset i finalen.

När det gäller bronsmatchen tror jag Marocko fixar det.