Resten av världen har mycket att lära av fotbollen

Resten av världen har mycket att lära av fotbollen.

De som inte äger elden vill ofta se den utstampad hos andra. När jag ibland lägger örat mot den delen av samtiden som inte har med fotboll att göra förvånas jag över ignoransen, okunskapen och intoleransen. Människor som innerst inne aldrig vill mötas står på varsitt virtuellt torg och skriker oförskämdheter mot varandra. Hur är det möjligt att vi 2023 kan ha maktgalna despoter som bestämmer sig för att invadera sitt grannland? Hur kan vi ha en ordning där de som hatar mest och skriker högst vinner?

Hur kan ett offentligt samtal nöja sig med denna vulgära idioti, denna sanslösa och hysteriska ton av oförsonat mörker?

Fotbollens slott är bara till viss del byggt av rivalitet. Begreppet ”de andra” är bara ett litet vindsförråd i den väldiga byggnad som är fotbollens. Vi bygger vår egen stolthet. ”De andra” är som vi fast ibland sedda genom en spegel. Men vi startar inte krig emot dem. Förr oss handlar rivaliteten om passion om solidaritet och sammanhang, stolthet och hemkomst.

Jag älskar att se fotbollens sjudande värld som en stor, lite kantstött men innerlig och kärleksfull familj. Det är inte alltid man begriper sig på kusinen från landet och ibland kan man ryka ihop om något, men innerst inne vet vi att vi behöver varandra, vi vet att vi delar samma värderingar.

Jag är så fascinerad över hur människor som är bosatta och förälskade i samma stad, i samma bygd, kan leva två helt separata liv där det enda som egentligen, åtminstone utifrån, skiljer är en färg på halsduken, en färgrand på tröjan.

Det är som att gå in i Il Duomo i Milano några timmar innan ett derby och se supportrar till Milan och Inter tända varsitt ljus och be sin bön om seger. De går tillsammans in och ut ur den där domen. Det är både vackert och symboliskt.

Det finns fler klockrena exempel. Manchester City och United. Eller Öis och IFK Göteborg, Djurgården och Hammarby.

Det är som i övriga livet; det är olikheterna vi älskar. Vi behöver varandra för att själva bli definierade.

Det finns få saker som förenar människor som sorger. När Gianluca Vialli nyligen fick bort strömmade hyllningarna in från stora delar av världen. Supportrar med pantsatta hjärtan i olika klubbar, olika kulturer, i olika länder visade sin solidaritet och sitt deltagande. Chelsea hyllade med minnesprogram, italienska flaggor på läktarna och många hårdföra, brittiska före detta storspelare grät i direktsänd teve och berättade öppet och innerligt om sina minnen och erfarenheter av en spelare från en annan kultur, ett annat lag, ett annat temperament.

Supportrar från Juventus, Sampdoria, Chelsea och många, många andra slöt samman, sida vid sida, för att visa att marken vi står på är en och samma. Vi utgår inte ifrån konflikt. Vi utgår inte ifrån det som skiljer våra respektive klubbar åt. Vårt gemensamma trampade jordgolv är alltid kärlek till sporten, till artisterna, till konstformen.

Artisterna kom först. Deras klubbsympatier kom sedan. Vi kanske inte alltid älskar när de där artisterna skruvar in en frispark när de möter ”vårt” lag men om eller när den benvita dödens hand är där och snor dem i förtid, eller när som helst, så har vi inga problem att bära deras sorg och visa vårt deltagande. Då förenas vi. Då smälter vi samman. Då är vi samma porlande droppar i den stora floden. Vi finns där för varandra.

Grunden till all empatisk förmåga och egentligen också all solidaritet är en förvissning om jag också kommer behöva mina medmänniskor, även dem som håller på Lazio, den dagen mörkret rycker undan mattan under mina fötter.

Jag tror att resten av världen har oändligt mycket att lära av fotbollens värld.

Spel: Juventus- Atalanta.

Häftiga förutsättningar. på den här matchen . Atalanta har gjort 13 (!) mål på två matcher, en i ligan och en i cupen inför det här mötet. Juventus hade innan matchen borta mot Napoli endast släppt in 7 mål på hela säsongen. I Neapel släppte man in 5 på en enda match. Hur står man emot Atalanta? Lovar att bli en dramatisk tillställning.