Juventus- Inte bara fusk och skandaler

Juventus- Inte bara fusk och skandaler

Juventus är i grunden, från början, en anrik och värdig fotbollsklubb.

Sedan skandalen 2006 skulle nog dock inte många skriva under det konstaterandet.

Det senaste svarta kapitlet handlar om oegentligheter i ekonomin där Juventus nyligen fråntogs 15 poäng och knuffades ner en bra bit i tabellen.

Det sista är ännu inte sagt i den här härvan.

Som de flesta vet är detta inte första gången som den gamla damen ertappats med fusk och direkta lagöverträdelser.

2006 degraderas klubben till Serie B och redan 1982 stängdes VM-hjälten Paolo Rossi av för misstänkt mutbrott.

Det har funnits fler skandaler men det mesta har den gamla damen lyckats damma av sig. Ibland har det krävs märkliga förändringar av klubbmärket, bistra och svårförklarliga namnbyten på nybyggda arenor och en slags högtidlig tystnadskultur runt det som varit som gjort motståndare och media tvärförbannade.

Samtidigt har man obegripligt nog inte lärt sig något alls av sin egen smutsiga historia utan ertappas gång på gång med nya anklagelser.

Ändå är Juventus historia inte bara dödsmärkt och motbjudande, tvärtom.

Efter kriget flyttade min farsa och många andra fattiga italienare till det något rikare norra Italien i desperat jakt på jobb. Min farsa hamnade i Turin och arbetade på FIAT där ägarfamiljen Agnelli alltid stått Juventus nära.

FIAT var tidiga med att ta social ansvar för sina arbetare och kunde erbjuda semester, kurorter och andra förmåner som var rena lyxen för inflyttade italienare.

Många av de som kom till Turin flyttade sedan tillbaka till sina städer och orter ute i landet och några, som min pappa, flyttade till Sverige, eller till Tyskland och USA.

Med sig hade de sin lojalitet till Juventus och familjen Agnelli. Det är bland annat därför som Juventus är hela Italiens största klubb. Det finns platser i Italien där fler håller på Juventus än på stadens egna lag.

I staden Turin är det faktiskt fler som håller på Torino än på Juventus.

Min farsa håller på Juventus och även om han inte briljerar lika högt med det i dessa tider så är han ändå stolt över klubbens tidiga historia och hur familjen Agnelli faktiskt hjälpte många fattiga människor efter kriget.

För den som sett Leo Bonuccis målgest med fingret mot kinden så handlar den om en uppmaning till alla som snackar skit om Juventus att ”tvätta munnen.”

En sak är dock annorlunda, och alarmerande för Juventus, den här gången. Vid förra skandalen, 2006, hade man supportrarna med sig. Många upplevde att Juve fick klä skott för något som hela fotbollsrörelsen i Italien hade ägnat sig åt.

Den här gången är många supportrar både uppgivna och förbannade. Återstår att se om någon av dem kommer lämna sitt hjärtas klubb.

Det är både det sorgliga och tragikomiska i allt det här.

Kan man lämna laget man älskar? Når man en punkt i sitt supporterskap där man till sist avsäger sig kärleken?