Tack för att ni finns

Tack för att ni finns

Jag möter er överallt.

På tåg, i rulltrappor, på centralstationer, i köer, på trottoarer och i trappuppgångar.

Om jag någon enda gång får för mig att jag är ensam (och den tanken slår mig ibland) så tänker jag på er och blir lycklig.

Ni som älskar fotboll är som syskon. Om ni så vill snacka om Mourinho i Roma, om att tabellen kan kännas som en enda stor, svart bassäng av iskallt mörker när favoritlaget ligger på botten av den där bassängen som en död groda.

Eller om ni undrar vad jag tror om Manchester City, eller om Inter eller om det finns en risk att Henrik Rydström går vilse på kullerstenarna i sina nya stad Malmö…

Ibland ser det ut som om ni inte ens hade tänkt att säga något, i den skakiga passagen mellan vagnarna ombord på tåget, när ni balanserar en kopp kaffe och två övertrötta barn, så är det som om passionen ni känner till sporten, till laget och till sammanhanget spiller över och ut över läpparna, och innan ni stoppar er själva så undrar ni:

”Birro, vad tror du om Bajen, får de nån ordning på det snart eller?”

Och man sätter sig en stund vid det lilla fastsurrade runda bordet i restaurangvagnen och snackar om Hammarby tills er skylt med hemstaden skjuter upp utanför fönstret.

Eller senare, på samma tåg, när fyra damer i övre medelåldern (efter att ha stärkt sig med lite rött vin, det är ändå fredag) kommer fram och undrar om jag möjligen också bryr mig om handboll lika mycket som jag älskar fotboll.

När jag tvingas svara nej på det ser de lika glada ut ändå.

”Fortsätt med fotbollen, Birro. Du är ok där. Och hoppas du kommer tillbaka till Karlavagnen i P4”.

Det finns ingen under 65 som ens minns att jag var programledare för Karlavagnen.

Men jag blir glad över att få arbeta med något som bygger passion, som snickrar på en stuga av sjudande värme och innerlig kärlek och som är ett solidariskt, likadant språk för så många av oss.

Vi är i allt detta tillsammans. Vi är syskon. Vi rör vid varandra utan att ens veta om det.

Så tack till alla som älskar. Tänk att ni är dumdristigt modiga nog att plantera det där hoppet varenda vinter, varenda försäsong. Tänk att ni står länge vid den där lilla plantan och hoppas få se den blomma.

Tack till alla er som trängs längs bardiskarna i London, i Mjällby, på Södermalm, i Gamlestan, och på alla de där halvtrista, flottiga haken på halvt ödelagda gågator i mellanstora svenska städer.

Er kärlek, er lojalitet och trofasthet är det som bygger det här landet. Jag stannar till vid er värme och fylls på och orkar fortsätta framåt också i tuffa tider.

Vi bär varandra. Vi går varandras mil.

De säger att säsongen drar igång snart. Det stämmer inte. Det en kall lögn de säljer.

För säsongen tar aldrig slut.

Den bara pågår.

Den slår sina slag i samma takt som våra hjärtan.