San Siro vibrerar i mörkret

San Siro vibrerar i mörkret. Denna drömmarnas teater ser ut att lyfta några meter från marken när man närmar sig arenan i det tidiga kvällsmörkret.

Jag är i Milano och har fått glädjen att besöka Inter inifrån. Det händer något med mig när jag står utanför San Siro. Jag har varit här säkert tio gånger tidigare men varje gång är som första gången. När jag står och ser upp på arenan är det som allt blir förklarat. Mitt eget hjärtas lag spelar sina matcher på en annan plats, ändå är det något som viskar rakt in i mig, ändå är det en slags hemkomst att få passera grindarna och ta plats inne på San Siro.

Det har egentligen inte med de två lagen som har denna arena som sin hemmaborg. Det handlar mer om konstformen fotboll som sådan. San Siro är också ett neutralt minnesmärke över allt det vi känner när vi går på fotboll.

Så många miljoner hjärtan har brunnit, lidit och älskat här inne. Spår av alla de känslorna sitter kvar. Det är de känslorna som gör att man själv känner sig fri och lycklig som ett barn bara av att kliva ut på arenan, klättra uppför de branta stentrapporna, höra sångerna, se gräsmattan där nere, känna hur detta vänliga hjärta, denna innerliga kammare och sal, fylls med människor som på något nästan övernaturligt sätt kopplar upp sig mot San Siros hjärta.

Vi får gå runt planen, bakom ena målet, och ner till innerplan på motsatt sida. Vi ser Inter värma upp inför matchen mot Udinese. Jag står några få meter ifrån alla de där stjärnspelarna som är med och definierar min kärlek till sporten, vecka efter vecka. För alldeles oavsett om de spelar i mitt hjärtas lag eller inte så är alla dessa spelare ambassadörer för sin stad, för sina supportrar och i förlängningen för alla oss som förlorat våra hjärtan till fotbollen.

Allt mörker rasar av. All patetisk oro man bär på lättar hur enkelt som helst när man får kliva in på San Siro och bli en del av något större.

Långsamt fylls arenan av människor. Det sker nästan utan att man märker det. När matchen drar igång rymmer San Siro drygt 70.000 människor och varenda en av dem är med och skapar stämningen och inramningen. Varenda en av oss bli en del av upplevelsen. Det är då det slår mig.

San Siro är inte en fotbollsarena av sten som bara står där. San Siro är alla vi. Det är vi som är allt det vi känner. Vi verkställer kärleken. Ibland brukar det lite slarvigt heta att något ”sitter i väggarna”.

Det sitter inte i väggarna. Det är vi som skapar passionen med våra dedikerade hjärtan. San Siro är den heliga Graal som vi öser våra drömmar i.

Högtidligt uttryckt?

Sannerligen. Men också sant och oöverskådligt vackert.