Vi behöver fler sårbara hjältar.

När våra unga (och vi andra) blir bombarderade med bilder på rockstjärnor, fotbollsspelare, politiker, influencers och andra som alltid är vältränade, välmående, beslutsamma och i total harmoni och balans; vilka förväntningar får vi på livet?

Det är märkligt att fotbollsvärlden, som egentligen är en enda hyllning till allt det mjuka, poetiska och känslosamma i oss, nästan uteslutande befolkas av män och kvinnor som träder fram som pappfigurer, perfekt skurna och klippta längs kanterna. I en värld där vi som älskar nästan alltid söker tröst för våra ofullständiga hjärtan möts vi av spelare, våra representanter och ambassadörer, som konsekvent vägrar visa sig som något annat än omänskligt perfekta och balanserade.

Ibland kan man undra vad som kom först, de sterila, ryckiga (men ibland kusligt lika) spelarna på Fifa eller Pes eller de verkliga spelarna som radar upp sig inför en match i Champions League…

Det har blivit en slags sanning att visad svaghet utgör ett hot. Defekter måste därför döljas. Ytan, det polerade egot, alfahannen, den suveränt vältränade kroppen, det perfekta psyket, det totalt likgiltiga och därför hanterbara hjärtat, blir det man ställer fram för världen.

Men den bilden är alltid en lögn. Därför föder den moderna fotbollen fram omänskliga karaktärer, som blir kulisser framför regniga gränder och dammiga bakgator.

Vi vet detta. Vi vet att även uppburna superstjärnor kan drabbas av psykisk ohälsa, får ett hjärta krossat tvivlar, på sin egen förmåga, undrar om kallet är på allvar och för alltid…Vi VET det. Men vi möter nästan aldrig något av detta när vi möter de stora stjärnorna i vår älskade fotboll.

Media har ett stort ansvar här. I en tid där svaghet ses på med förakt och där allt som faller ens det allra minsta utanför de uppställda ramarna, gör både klubbar och spelare allt de kan för att inte säga något som kan väcka en enda reaktion. Så får vi en offentlighet av slätstrukenhet och meningslösheter.

I veckan som gick träffade jag IFK Göteborgs Sebastian Eriksson till mitt program ” Birro Möter.”

Det blev ett brutalt öppenhjärtigt samtal om psykisk ohälsa, depressioner, ensamhet, tvivel och sorg. Eriksson berättade totalt utan filter, men hela tiden värdigt och analyserande, om det mörker han rasar ner i med jämna mellanrum.

Här har vi en ledare, lagkapten och förebild för tusentals människor som under en timma berättar om alla sina demoner, sin svaghet, sin känslighet, men också om hur det känns när det vänder, när ljuset återvänder, när livet börjar bära frukt på sina grenar igen.

Jag har aldrig, under de sex år jag dagligen arbetat med svensk fotboll, kommit i närheten av att uppleva ett större engagemang bland lyssnarna. Responsen var fullständigt overklig. Eriksson trendade till och med på Twitter under något dygn.

Exakt ALLA öppnade sina hjärtan för Erikssons berättelser. ALLA kunde hämta tröst, styrka och igenkänning ur hans berättelse.

För så fungerar vi människor. En VERKLIGT stark ledare förstår att rustningen skramlar dum och tung ibland och han vet att när han berättar om sitt eget kaos, när han vågar visa sig precis så mänsklig som vi alla är, så blir han älskad för just den svagheten som binder oss samman.

Det trampade jordgolvet är lika för oss alla. Det som är botten i dig är botten också i dig.

Jag har blivit så innerligt trött på överspända superstjärnor som ständigt och alltid ställer fram sin krigiska kuliss för världen att beundra.

Vi som älskar fotboll, vi behöver fler ärliga betraktelser över vad det innebär att vara människa. Vi behöver fler blödande hjärtan, fler guider i den underjord vi alla hamnar i ibland.

Därför är jag så tacksam över att det finns fotbollsspelare som Sebastian Eriksson.

/M Birro

Tips: Många fina matcher i Allsvenskan i helgen. Givetvis derbyt i Stockholm där ett AIK i kaos tar emot Hammarby. Är det dags för AIK att ta sig samman och vända den negativa trenden?

På Listerlandet möter Mjällby-Degerfors. Jag tror de förstnämnda vinner den fighten.