Mourinho bringar evig ära till en evig stad

Det går inte att snacka bort Jose Mourinho. Många har försökt. Många har avfärdat honom antingen på det ena eller det andra sättet. Många har skrivit av honom som en gammal man som envisas med att backa in i framtiden och som en man som har sina största framgångar bakom sig…

Men är det verkligen sant?

Innan Mourinho spelade Roma (som en är en klubb med något haltande självbild) sina hemmamatcher inför halvtomma läktare. Att få tag på en biljett till en ”stormatch” var ingen konst alls. Stadio Olimpico är en arena som mest liknar en krigsskadad öken när den är allt annat än fullsatt. Det är en arena som är konstruerad för att vara fullsatt. (Vilket min pappa envisas med att skryta om att han varit med om när Italien ordnade sommar-OS 1960). Men innan Mourinho var den väldigt sällan ens i närheten av fullsatt.

Mourinho har lyckats att ena den stora befolkningen i Rom med omnejd som älskar Roma. Han har fogat samman den kärleken med supportrarna igen.

Han har lyckats övertyga en hel stad om att det bästa sättet att salutera den sortens kärlek är att ta sig till arenan och faktiskt se matcherna på plats. Han såg personligen till att den klassiska sången ”Roma, Roma” sjöngs och rullade på arenan när spelarna väl kommit in på plan istället för innan, och det kan låta som en liten sak, som en detalj, men det är något som fått stor betydelse för inramningen och därmed för arenaupplevelsen.

Det spelar numera ingen roll om det är en semifinal i Europa League eller en ”vanlig” ligamatch mot Hellas Verona; arenan är fullsatt och utsåld.

Det är en anmärkningsvärd bedrift.

På många sätt är det Mourinho som byggt detta nya Roma. Och det intressanta är att Roma inte, rent sportsligt, levererat på några himmelska höjder. Inför sista omgången av Serie A ligger man på sjätte plats utan chans att nå CL. Man har förlorat matcher som man absolut inte borde ha förlorat och man har inte vunnit matcher som man definitivt borde ha vunnit.

Men!

Fotboll (kanske särskilt i Italien) handlar om att vinna titlar. Och för Roma, en grandios klubb med tillhörande självbild, betyder titlar allt. Och innan Conference League-titeln 2021 var det LÄNGESEN Roma vann något.

I Europa hade man innan dess aldrig vunnit något alls. En bild som gick rakt in i hjärtat på alla oss som förlorat vårt till Roma var Mourinhos tårar i Tirana efter titeln i Conference League 2022.

De berättade för oss att detta var på riktigt även för honom.

Ikväll spelar Roma final i Europa League. Hade någon sagt till mig, bara för tre år sedan, att Roma skulle spela två fina europeiska cupfinaler i rad (och dessutom vinna en) två år i rad hade jag skrattat högt och tagit en lång och meningslös promenad längs Tibern. Jag hade ALDRIG trott på det. Det fanns inte på kartan. Mourinho har kommit och ritat om allting på den kartan. Eller bättre ändå; han har ritat en helt ny karta, för sig själv och för Roma.

Ikväll står Sevilla för motståndet, en klubb och ett lag som vunnit titlar i Europa varenda år (känns det som).

Givetvis blir det hysteriskt tufft och svårt men den här vackra drömmen som Mourinho väckt är en sagolik plats att vara på.

På torsdag, tidigt, lyfter mitt plan mot Italien. Oavsett hur det går ikväll. Men om Roma vinner kommer vi lyfta med en rödgul bön om evig ära.

Oavsett det, oavsett vad, ska alla som planterar drömmar i människors hjärtan premieras. Och Mourinho har gjort det oavbrutet sedan han kom till Roma. Vart han tar vägen nu spelar ingen roll. Rom är en evig stad. Lika evig är äran för dem som för ära till dess invånare.