Äntligen drar Premier League igång igen!

Vi börjar med att gratulera Sverige till att ha tagit sig till semifinal i VM. Det är fantastiskt att se hur laget vuxit in i turneringen. Det såg lite tufft ut mot Sydafrika i den första matchen, med sent avgörande men man har visat att man med sin skicklighet och sitt uppoffrande spel har gjort sig förtjänta av de små marginalerna (minns avgörande straffen mot USA) som avgör fotbollsmatcher. Mot Japan i kvartsfinalen hade man dessutom i första halvlek en del av de där marginalerna emot sig.

Den största skillnaden från detta VM och EM förra året (som jag följde extra noga eftersom jag medverkade regelbundet i SVT om mästerskapet) är glädjen man visar i år.

Då, i EM, fanns något uppskruvat och onödigt allvarsamt över gruppen. I år är det ett helt annat kollektivt kroppsspråk. Man verkar älska varenda minut på planen, även när man är under press som man var spelmässigt mot USA eller inför straffsparkarna.

Sedan är det nästan alltid så att lag som går långt i ett VM aldrig startar turneringen med fyrverkerier och champagne. Minns hur Argentina förlorade sin första match i VM 2022 (mot Saudiarabien) och många länder som går långt brukar ha en uppåtgående formkurva genom turneringen.

Det är också fortsatt mäktigt att se det engagemang som VM väcker hos alla de människor i vårt land som inte slaviskt följer all fotboll, som jag och kanske du gör. I tider där rätt mycket medial uppmärksamhet handlar om stök på allsvenska läktare så finns det nästan ingenting som förenar ett folk som ett svenskt landslag i en stor turnering. Det är viktigt att minnas. Fotbollen förenar människor långt mycket mer än skiljer de åt.

I helgen drar även Premier League igång igen. Liksom La Liga. Det är något speciellt med den engelska fotbollen ändå… För egen del har vägen dit varit något krångligare än för många andra svenskar eftersom jag är uppväxt med enbart Serie A men eftersom jag inte fylldes med regniga matcher från usla gräsplaner med ständiga inlägg (lätt fördomsfullt men ni hajar) så har jag inget bagage av nostalgi med mig in i respekten för Premier League.

För en som lever och andas italiensk fotboll är det ibland hisnande att se tempot i matcherna från England. Det är delvis en annan sport.

I veckan avslutade jag arbetet med Bosse Anderssons biografi som kommer i höst. Mot slutet pratar Bosse mycket om det svenska föreningslivet i slutet av 1800-talet när både Djurgården (och många andra svenska klubbar bildades). Sverige hade tidigt goda incitament för ett utvecklat föreningsliv och både här och i England bildades väldigt många klubbar i skarven av 1800 och 1900-talet.

I tider när den ”moderna fotbollen” mest handlar om gigantiska pengar, och det är lätt att skaka på huvudet åt allting galet som sker, så får man försöka hålla i minnet alla de där människor som för ca 130 år sedan var med och bildade den förening eller klubb som nu exploderar i folks vardagsrum, hela vägen från England, varje helg.

Den moderna fotbollen har sina avarter, men frågan är om en klubb VERKLIGEN kan bli köpt? Du kan köpa ett lag, en arena, en tröja, ett märke. Men människorna som i generationer följt sitt älskade lag är och har aldrig varit till salu. De älskar för livet. Kärlek kan inte köpas.

Var med och förstärk upplevelsen i helgen; kolla in alla odds från Premier League och La Liga på nya expekt.

/Marcus Birro