Janne Andersson: ”Kan du se en italiensk förbundskapten cykla runt och leta träningsplaner, Birro?"

Det är något med regn som slår mot fönsterrutan. Författaren Marcel Proust har beskrivit för oss hur ljud, smaker och dofter kan sätta minnen i rörelse. Händelser och människor vi trodde vi glömt lossnar från djupet inuti oss och stiger mot ytan och världarna byter för en stund plats. Tiden blir en korridor, inte en rak linje.

Det är vackert och hoppfullt.

Nyligen satt jag ner med förbundskapten Janne Andersson för mitt program ”Birro Möter”.

Jag mötte en strukturerad, motiverad och taggad förbundskapten som naturligtvis förstår den mediala ordningen när resultatet uteblir, men som också konstaterade att landslaget vunnit sex av de senaste åtta matcherna och som försäkrade att han hade gott hopp om att Sverige skulle kunna ta sig till EM, trots det svåra läget i tabellen.

Janne Andersson drivs av ett rättspatos. Han är en känslomänniska och sådana har svensk offentlighet alltid haft lite svårt att hantera.

Jag delar kanske inte alltid hans fotbollsmässiga överväganden och hans laguttagningar, men jag har stor respekt för människan och ledaren Janne Andersson.

Jag minns en allsvensk upptaktsträff för några år sedan. Efter middagen, när representanter för klubbarna, media och förbundet hade ätit och skyndat iväg in i tevestudion, gick en person i träningsoverall runt och samlade ihop pappmuggar och tallrikar från ledarbordet.

Förbundskaptenen städade noga efter sig.

Efter att jag och producent är klara med ”Birro Möter” är det förbundskaptenen som samlar ihop termos och karaff, muggar och tallrikar på en bricka och bär bort till köket.

Jag gillar det där. Jag gillar hans lågmälda innerlighet, hans nedtonade folklighet.

Efter vårt samtal i podcasten berättar han en sak som också sätter svensk landslagsfotboll i ett delvis nytt och annorlunda ljus.

”Vår nationalarena går knappt att träna på". Jag vill inte att spelarna ska stå i teve och såga vaktmästaren men vi har bett om att få träna fem gånger på Friends. Vi fick tre tillfällen. "När Österrike kommer hit får de inte träna här alls.”

”Vad gör man då?” frågade jag.

”Jag cyklade förbi både Stockholms Stadion och Lidingövallen för att höra och se om det fanns möjlighet att träna där.”

”På riktigt?”

”Ja.”

”Så en svensk förbundskapten cyklar runt och letar träningsplan för A-landslaget i fotboll?”

”Ja. Kan du se Roberto Mancini göra det, Birro?”

Svensk fotboll har tagit gigantiska kliv de senaste åren. Men det finns uppenbarligen områden där vi alltjämt har väldigt långt kvar.

Att vi har en nationalarena som inte håller måttet är naturligtvis en skandal.

Kanske borde vi göra som de gör i Italien, att man proportionerar ut landslagets hemmamatcher över hela landet och bygger intresset lokalt runt om i Sverige.

Det är inte värdigt ett A-landslagsfotboll att ha en nationalarena det knappt går att träna på.

/Marcus Birro