Den digitala fotbollen har passionerat drivit oss till den analoga kärleken

Den digitala fotbollen har passionerat drivit oss till den analoga kärleken

Utvecklingen gällande intresset runt den inhemska fotbollen har varit overklig.

Jag är tillräckligt gammal för att minnas alla ekande, ångestfyllda och gastkramande ihåliga skräckupplevelser på Nya Ullevi (eller det ”Första” Ullevi) när 1700 spöklika själar trotsade ledan och tog sig till stadion för att se Öis spela allsvensk fotboll…

Jag glömmer aldrig de nästintill folktomma läktarna i den biffiga teveskärmen när IFK Norrköping vann SM-guld nere i Malmö 1989…

Så gott som ingen brydde sig. Svensk läktar-kultur existerade överhuvudtaget inte.

Det var nästan sorgligt att se.

Drygt trettio år senare slår svensk fotboll rekord i antalet besökare. När säsongen är färdigspelad om någon vecka kommer runt tre miljoner människor att ha besökt en allsvensk arena. Svensk läktar-kultur (och jag kommer slåss så länge jag lever för att få denna kulturella uttrycksform att bli betraktad som just en sådan) håller absolut världsklass, vecka efter vecka, match efter match.

Att varje helg få ta del av de makalösa konstnärliga arrangemangen som presenteras på våra läktare är som att lösa biljett till en konstupplevelse i världsklass. Låt oss aldrig ta allt detta för givet. Den tid och det engagemang som supportergrupperna lägger ner varje vecka, för att behålla den galet höga nivån i arrangemangen, är beundransvärd.

För att uttrycka det milt.

Under andra halvan av nittiotalet fördes det också en intensiv debatt om teves explosionsartade utveckling. I min barndom sändes en eller max två fotbollsmatcher i teve varje vecka (där båda var gryniga, regniga och leriga tillställningar från England) och ville man se allsvensk fotboll fick man snällt ta sig till arenorna. Vilket alltså inte särskilt många gjorde.

När det gällde europeisk toppfotboll fick man läsa resultaten i tidningen dagen efter (Obs! I kvällstidningarna, morgontidningarna fick inte med resultaten innan de gick till tryck). En gång per år visades finalen i dåvarande Europacupen.

Det var en helt annan värld, på tusen olika sätt.

När sedan rättigheterna exploderade över oss och började regna ner matcher från världens alla hörn rakt ner i våra skärmar, var det många som talade om att detta skulle bli döden för live-fotboll och att vi inte skulle orka ta oss ut i regnet och följa våra lag när vi lika gärna kunde följa dem i soffan.

Det blev tvärtom. Och mer ändå.

På något sätt har den upplevde arena-fotbollen fått ett uppsving ju mer kommersialiserad världsfotbollen har blivit. Alla fina matcher framför skärm föder en längtan att få uppleva allt detta live.

Framförallt har grymma stormatcher från England, Spanien, Italien, Frankrike och Tyskland blivit ett komplement till att ta sig ut i vågrätt ösregn för att se Mjällby-Degerfors. Det ena behöver inte utesluta det andra.

Det ”analoga” sättet att kommunicera fotboll har inte tagit skada av att det mer digitala sättet exploderat som det gjort.

Tvärtom. Passionen för att på plats uppleva passionen ökar när vi tar del av den via våra skärmar.

De är faktiskt sagolikt stort.

På flera sätt kan man därför säga att den moderna fotbollen, som får klä skott för mycket kritik, faktiskt har drivit hundratusentals människor till de allsvenska arenorna. Det fina i den här kärleken är att man inte behöver välja. Det ena utesluter inte det andra. Man kan både äta kakan och sedan servera den för andra, både äta den och ha den kvar.

Glöm inte att nya expekt har sin fantastiska GULDTIMMEN mellan klockan 12-13 på lördag när vi höjer oddsen på 1X2-spelen på alla Premier League-matcher.