Hoppet väcks i Februari

“Februari är den grymmaste” sjunger Thåström.

Kanske är det för hoppet som väcks av att man får se solen hasa sig över takåsarna igen. Man får en viss, snabb glimt av våren. Man kan föreställa sig hur man lindar av sig halsduken och står lutad mot en husvägg medan solen drar på från en klarblå himmel.

Men innerst inne vet man att vintern har en och annan förbannad snöstorm kvar. Man vet att vintern alltid återvänder, som en packad släkting, flera gånger innan våren är här på riktigt.

Men jag tar varje chans att bedrägligt låta mig luras av solen och fyra plusgrader. Det är som om själva livet skakar ur lite ljus och hopp ur kroppen och man börjar tänka i nya banor, Man ser lösningar istället för problem. Man gläds åt sådana fantastiska självklarheter som att man är relativt frisk, barnen mår bra och man har en och annan människa i ens närhet som faktiskt älskar en.

Det är inte så illa ändå.

Det är som om man blir påmind om att man värker fram sitt eget mörker, ibland utan att ens veta om det. Det är som en kran står på någonstans och läcker mörker. Men det är bara jag själv som vridit på den. Jag behöver ibland våren, eller solen, eller kärleken från en annan människa, för att inse att jag faktiskt också äger förmågan att stänga av den.

Det är när jag får hjälp att lyfta blicken som jag inser att pölen av mörker jag står i bara är en skugga jag hamnat i. Det går att kliva ut ur den skuggan.

Här hjälper fotbollen mig. Jag tror att en nyckel till att krångla sig ur nedstämdhet kan vara att lämna sig själv, att försöka omge sig med människor, att fokusera på sådant som handlar om andra. När jag glömmer mig själv och gör något värdefullt för eller ihop med andra så upplever jag nästan alltid att det är bra för mig.

När jag ger av min tid eller eventuella förmåga, så får jag så oändligt mycket tillbaka. Särskilt när jag fokuserar på att inte kräva något alls. Så märklig men uppenbar är logiken.

Här hemma går jag och väntar på att Svenska Cupen ska dra igång och sista mars är det dags för allsvenskan (som i år fyller 100 år) att dra igång.

Men för oss som älskar är det alltid säsong. Det finns alltid och hela tiden sådant som håller hjärtan varmt, inte minst gäller det spelarförsäljningar.

Nyligen gick Jonah Kusi-Asare för runt 73 miljoner kronor från AIK till tyska giganten Bayern Munchen.

Häcken har sålt Momodou Sonko för närmare 85 miljoner och Djurgårdens Lucas Bergvall ryktas dubbla det priset när klubbar som Tottenham och Barcelona jagar honom.

Det är faktiskt rörande att vår älskade allsvenska, som väl är rankad som nummer 7000 (nåja) i Europa fortsätter att få fram talanger som säljs för de här gigantiska summorna. Det säger en del om svensk fotbolls talangutveckling och vilka kliv den tagit de senaste tio, femton åren.

Det är, eller borde i alla fall, ytterligare en anledning att städa skallen och hjärtat från trötta fördomar om kvaliteten på den inhemska fotbollen. Allsvenskan är bra mycket bättre, även rent spelmässigt, än sitt rykte.

För övrigt är det obegripligt att Kim och Tolle i Djurgården inte ens fått en lös förfrågan från förbundet om att ta över landslaget.

Hade Fredrik Reinfeldt inte vägrat intervjuer i podcast hade vi i Studio Allsvenskan kunnat fråga honom.

Ha en fin helg nu och glöm inte att Nya Expekt höjer oddsen på Premier League på lördag, men bara mellan klockan 12-13.