Fotbollen är friskt vatten i en ödelagd värld

Den blå timmen är mer än ett själsligt tillstånd av oförklarligt vemod. Det är också den timme när staden vilar i ett perfekt azurblått sken, när solen är på väg ner över Stora Essingen och jag precis tagit mig upp till Västerbrons krön. Ljuset har samma färg som en gaslåga. Det doftar både död och liv. Precis som krönet på en bro är en plats för både kärlek och ond, bråd död. Det hänger små lås på stängslet, lås som nyförälskade par satt fast i en slags manifesterad besvärjelse över det vackraste som finns. Det är samma stängsel som självmördaren tvingas kliva upp på när demonerna vunnit.

Broar i den blå timmen rör vid mig med både kalla och varma fingrar.

Mot slutet av löprundan springer jag förbi ett litet antikvariat. Jag har aldrig varit inne där men jag har alltid använt det lilla skyltfönstret som en ursäkt att stanna och hämta andan några minuter. Varje gång kommer författaren August Strindbergs dikt till mig: “Där hänger i boklådsfönstret en tunnklädd liten bok. Det är ett urtaget hjärta som dinglar där på sin krok.”

Litteraturen på liv och död. Läsandet som en väg in i livet igen när man blivit utkastad. Poesin som en vän i den sista gränden, just när man trodde att man var ensam för alltid.

För mig har läsandet alltid varit på liv och död. Och skrivandet. Att sätta ord på stormarna inuti och sedan åskådliggöra dessa är mitt sätt att dra kärlek till den gemensamma stacken. Jag tror alla människor har ett behov av att få sitt eget liv förklarat. Det vi kan sätta ord på kommer aldrig döda oss. Det är allt sådant som inte känns som i längden tar livet av oss, allt sådant vi häller oss när vi bedövar oss med underhållning och medelmåttighet.

Då riskerar vi att gå vilse i vårt eget mörker.

Läsandet är ett motgift mot denna tids vulgära skrikande.

Igår när jag kom fram till butiken såg jag att antikvariatet flyttat ut. På väggarna hängde nu verktyg och skruvmejslar, hammare och andra saker jag inte ens vet vad det är för något. De har burit bort böckerna och hängt upp sågar och skit istället. Så där, tänkte jag, ser snart allting ut. På tv handlar allt om att renovera hus, om mat, om tårtor, om kroppar, ännu fler förbannade hus som ska köpas och byggas om. Det är som att ge ett skrikande och hungrigt barn famn efter famn av vind, av meningslösheter.

Allting i vår samtid handlar om sådant som egentligen inte betyder något för oss.

Jag sprang rätt bedövad tillbaka hem igen, tog en dusch och satte mig för att skriva en stund. Jag tror på varje människas okränkbara rätt att vara både kropp och ande. Men nästan ingenting runt omkring mig talar till mitt inre jag, den lilla pojken som bor i mitt hjärta. Allting handlar om sådant som inte berör mig på djupet.

Den pojken blir aldrig tilltalad längre. Det är som om vi tror att vårt inre vrål ska tystna om vi fyller det med tio tusen ton yta.

Också här är fotbollen ett saligt och innerligt undantag. Äntligen får jag ingå i ett större sammanhang. Äntligen väcks hjärtats allra innersta kammare till liv. När jag ser Roma spela är det som att stå längst ner i en brunn och höra ljudet av räddning närma sig med rep och friskt vatten.

Samtidigt är allas vår längtan så innerlig och pockande. Och visst finns det fortfarande platser som talar till vår inre människa. Men det förefaller mig allt mer som om det är platser som avlägsnar sig från samtiden; en gammal kyrka, en lund eller en promenad vid en strand, en mobilfri dag mitt i det svarta havet av ständig uppkoppling.

Eller skogen. Stillheten den där förmiddagen i mars när solen äntligen bryter igenom molnen, den lätta brisen som går i askarnas sista löv, grenarnas lätta dans över den förmultnade jorden, marschallerna som händer av eld från de som gått före, underjordens varsamma hälsning till oss som är kvar, som travar här, som vågar trots allt och alla, som återupptäcker kärleken och vågar lita på löftena ännu en gång.

Just den bilden är vad kärleken till laget gör med mig. Eller det är egentligen inte laget jag älskar, utan allt det som laget representerar. Kärleken till laget höjer mitt värde några meter. Stränderna flyttas fram, är inte längre lika hotande låga. Jag blir till i någon annans blick.

Den moderna fotbollen är sannerligen inte utan utmaningar. Men i den brutalt kommersiella rännil som är den moderna fotbollen sköljer också, och fortfarande, friskt vatten rakt in i min torra, ödelagda värld.

Jag älskar att få bli rörd vid av en vind som faktiskt säger något väsentligt till mig om mig själv och om mitt hjärta.

Exakt så högtidligt och berörande är det att älska utan förbehåll och vår tid behöver mer av förbehållslös kärlek.