Tack älskade gamla hemstäder för allt ni är

Jag har precis klickat hem Italiens nya landslagströjor. Det är EM i sommar, ett mästerskap som mitt älskade Italien vann, efter stor dramatik på straffar mot England, i London 2021.

Jag förstod knappt att det hände, när det hände. Det var Milo, min son, som sade: “Jag tror de vann, pappa.” Då kramade jag honom och grät en stund. Sedan öppnade jag balkongdörren och skrek rakt ut i sommarnatten tills allt syre tog slut i mina lungor.

Exakt den platsen har kärleken till fotbollen i våra hjärtan.

Annars var jag i både Norrköping och Göteborg i veckan. Jag bodde åtta år i Norrköping och Göteborg…Well, stan är en del av mig. Jag hör tjutet från spårvagnar i mitt blod. IFK Norrköping är hela stadens stolta ambassadörer. Det finns annat i stan, lite basket, lite tafflig ishockey, men ingenting kan mäta sig med IFK.

Norrköping kan vara en av Sveriges mest underskattade städer. När jag var där parkerade termometern på behagliga 10 grader och solen strålade över Arbetets Museum och över de vackert dånande vattenfallen. Att promenera genom Norrköping är för mig att landa i mig själv. Jag blev mig själv under tiden jag bodde där. Jag fick ordning på mitt inre. Och staden, och människorna i den, hjälpte mig verkligen med det.

Jag kommer för alltid bära en bit Östergötland närmast hjärtat.

I onsdags stannade tåget i Göteborg och den relationen har varit mer komplicerad. I år är det tjugo år sedan jag flyttade men det känns alltid som om jag bara varit på en kortare semester när jag promenerar genom staden. Samtidigt är allting annorlunda. Allting är både förändrat och exakt det samma. Det är en väldigt besynnerlig känsla.

Det är som att försiktigt röra vid ett varsamt läkt sår.

Jag tar en taxi från Korsvägen. Jag ska till GAIS-gården som ligger på andra sidan motorvägen från en annan gård, nämligen ÖIS-gården. Öis är mitt lag. Men jag spelade faktiskt i GAIS som tonåring. Jag var på sin höjd medelmåttig. Jag spelade högerback och älskade att dra på mig meningslösa gula kort. Jag blev inbytt under Pojk-SM i Solna 1987. Vi mötte Elfsborg och efter en kvart blev jag fälld av deras långa anfallare (jag svär än i dag på att han var minst sju år äldre än oss andra) och jag svarade genom att ta tag i honom och bita honom i benet. Rött kort direkt så klart. Jag kastade mina fotbollsskor i en soptunna och åkte till Rågsved själv för att se vart Ebba Grön hade repat. Så var den karriären över. Fotbollsvärlden var knappast otröstlig.

Hos Gais möts jag av så många goa gubbar att man blir helt lycklig. Det är bara att knalla rakt in. Jag får en kopp kaffe och många glada tillrop. Alla vill givetvis snacka fotboll nu när Gais tagit klivet upp i Allsvenskan igen. De flesta vet att jag håller på Öis så det blir en del innerliga gliringar. Jag fylls på med så många människors genuina och helhjärtade passion för sin förening, för sporten, för stoltheten över klubbmärket. Spelare kommer och säger hej, tränare Fredrik Holmberg kommer förbi och när vi står och ser på träningen kommer en pappa fram som har sin son på provträning just den dagen. Han strålar av stolthet. Det är låga trösklar mellan människor i Göteborg.

På kvällen tar jag en löprunda till Majorna för att hälsa på farsan. Han är 84 år men fortfarande en av de piggaste människor jag känner. När han öppnar dörren ser jag att han bär tröjan jag gav honom, en present från Kalmar FF med en bild på tidigare tränare Nanne Bergstrand och texten: “ När den vise pekar på månen, tittar den enfaldige på fingret.”

“Det ligger en del i det där” säger jag och ger honom en kram.

Farsan håller på Juventus men det kan jag förlåta honom för. Vi dricker en stark kaffe och pratar en stund innan jag springer tillbaka till hotellet. Det är som om jag längtat efter luften här. Det är som om det finns ett vindspel i mitt hjärta som bara städer som Göteborg och Norrköping kan sätta i rörelse och det är som att jag behöver få känna och höra det vindspelet spela för mig ibland.

Det är då det slår mig. Jag är ju för fan lycklig. Tack älskade gamla hemstäder för allt ni är. Var stolta över er själva. Vi ses i Allsvenskan som drar igång snart.