Varje snöflinga som faller har en snöflinga inuti sig som aldrig får fall

Länge satte jag en slags ära i att hela tiden gå emot strömmen. Jag försökte hugga mig en egen väg genom varenda skog jag hamnade i.

Ibland rent bokstavligen. När vi hade orientering i skolan gömde vi våra inplastade kartor under en tall och började gå åt ett annat håll. Jag har försökt hålla dörren öppen mot nya världar hela mitt liv, har alltid försökt navigera efter hjärtats kompass, också i storm, också när jag drivit helt ensam på det öppna havet.

Jag högaktar människor, sammanhang och fotbollsklubbar som alltid väljer att gå sin egen väg. Jag behöver inte hålla med om dem i deras val, men jag respekterar verkligen människor som vågar mejsla ut en egen vision och sedan håller fast vid den.

Därför kan jag högakta lag som Halmstad BK eller Mjällby som sätter en ära i klassiskt försvarsspel, som inte faller in i ledet, som prioriterar andra saker framför att hålla i bollen, “kontrollera spelet genom bollinnehav” eller vad det än är som samtiden prioriterar högst.

I dagarna hade jag ett samtal med tidigare AIK-tränaren Stuart Baxter. Han ledde AIK till “The fucking Champions League” och varit förbundskapten för både Finland och Sydafrika. Vi pratade om fotbollens utveckling och hur den ibland tycks leva sitt eget liv, som om allting nytt som föds på kontinenten automatiskt går att överföra till alla länder och i alla sammanhang.

Det är en befrielse att lyssna på Baxter. Han har en fullständigt fri roll som tänkare och vågar därför vara ärlig. Han pratar om det historiska perspektivet när det gäller svensk landslagsfotboll, om att när svensk fotboll lyckats så har det ALLTID varit så att kollektivet varit starkare än de enskilda delarna. Och att man när sedan kryddat den anrättningen med en “x-faktor” så har man fått ett slagkraftigt landslag som kunnat slå på papperet överlägsna motståndare.

Frågan blir då om detta “alltid” även är legitimt nu och framåt? Jag tror faktiskt det. Samtiden har en förmåga att kidnappa sina medborgare. Vi tror att vi missar något om vi inte hoppar på det tåg som exakt alla tar. Men grejen med tåg är att det alltid kommer en till och det är inte alltid säkert att man köpt platsbiljett till rätt tåg bara för att alla andra kliver ombord på det.

Fotboll är ständigt i rörelse. Ingenting kan växa om det står still. Men man kan också välja att röra sig framåt efter egen karta. Man behöver inte falla in i alla andras led.

Stuart hade många, starka men hela tiden innerliga synpunkter på hur man skulle kunna utveckla svensk fotboll. Han brinner för utveckling. Men han gör det genom att inte glömma den unika sammansättning som just vårt lands fotboll har och alltid har haft. Jag hoppas verkligen han blir lyssnad på av fler än mig. Det är han sannerligen värd.

Han berättade också om ett möte med Jose Mourinho. Vid ett tillfälle bodde de på samma hotell och Stuart ville snacka om en spelare han hade när han ledde Englands U-19. Det här var under tiden Mourinho ledde Porto till Champions League-titeln. Stuart mötte honom i lobbyn när Porto var på väg ut för en gemensam aktivitet och han bad om att vid ett senare tillfälle få byta några ord om den här spelaren. “Det går bra nu, Mr Baxter” utbrast Jose och de satte sig och tog en kaffe och pratade en lång stund. “Han var hur trevlig och sympatisk som helst” säger Stuart, men när jag kvällen efter såg en presskonferens på teve var han som förbytt, då hade han klivit in i rollen som JOSE MOURINHO och det lärde mig att det alltid finns en verklig, och ofta annorlunda människa, bakom det vi ser när vi ser en tränare som till varje pris vill skydda sitt lag och människorna som bygger det.”

Allting vi ser rymmer mer än det vi ser. Varje snöflinga som faller har en snöflinga inuti sig som aldrig får falla. Jag tror att det finns mycket att lära av det, både i livet och i fotboll. Vilket för många av oss är samma sak.