Fokus och tacksamhet

Tiden och åldrandet är som en tjuv som kommer om natten. Man märker knappt att den jäveln varit där. Han tullar en på allt man äger medan man står lutad in i ett samtal man haft tiotusen gånger förut. Man minns svagt att man lade ner något mycket värdefullt i sina fickor innan man gick ut men man kan inte minnas vad det var.

Och nu är det borta. Så är det att åldras.

Jag träffade Hammarbys Pavle Vagic i veckan. Han berättade öppenhjärtigt om sin psykiska ohälsa, om hur han läste varenda förbannad liten tweet av hat som yr som sot i offentligheten. Han livnärde sig på främlingarnas druckna hat mot honom. Han gick i terapi, tre timmar varje vecka i över ett år, och långsamt fick han redskap och nycklar att hantera pressen utifrån, och även pressen som alltid finns inuti en själv.

Han talade om att hitta en rak balans, om att inte dra iväg när det går bra, och att inte sjunka i självhat och apati när det går emot.

I ett annat av mina flöden dök skådespelaren George Clooney plötsligt upp. Han sade: “ Du lär dig aldrig något av framgångar och du lär dig allt av dina motgångar. Och det är rädslan för motgångar som hindrar människor från att våga testa nya saker.”

Så är det ju. Tänk att sitta som 65-åring och tänka: “ Fan, jag önskar att jag hade gjort det eller det, jag tror jag hade fixat det” och så har man aldrig testat för att man var skraj för att misslyckas…

Och tänk om det värsta som hade hänt om man hade testat, och inte lyckas, är att man hade lärt sig något om sig själv.

Jag tror att ånger och feghet gjuter bitterhet i många människors liv. Det är därför vi ser dem tränga sig i köer, skälla ut butiksbiträden, dra i sina barn när de vill leka i en vattenpöl eller går rakt på en med flit på trottoaren. Djupt inne i dem anar de att det finns drömmar de aldrig vågade fästa vingar vid.

Jag vill aldrig bli en av dem.

Också här kommer fotbollen som en frälsande kraft in i mitt liv. Varje gång jag bänkar mig framför en fotbollsmatch eller tar de sista, ljusa stegen upp på arenan, är det som att tiden hakar av allt mörker. Jag blir vem jag vill. Jag är en obetydlig men ändå livsnödvändig kugge i ett hjärtformat maskineri, i något som är så mycket större än jag själv och det är en nåd att få vara den lilla, lilla kuggen. Jag lämnar mig själv.

Vill du ha frid, glädje och verklig mening i ditt liv måste du haka av ditt ego.

Jag har två ord som jag broderat i mitt hjärta. Dessa två ord stiger upp i mig varje morgon. Fokus och tacksamhet. Det är vad allting handlar om. Livet handlar om att hålla en stadig blick på drömmen så att den inte flyr och att vara tacksam för det man har. Varje dag. Hela tiden. Var tacksam. Leta upp något att vara tacksam över. Håll fast vid det. Låt inte rädslan eller bitterhetens styra ditt liv.

För övrigt var det fantastiskt att i veckan också höra Jens Fjällström prata försvarsspel som om han just kysst sin första tjej. Det var inför matchen City Vs Real Madrid som han drog en lans för konstformen försvarsspel.

Varje gång jag kliver in för att spela på en fotbollsmatch går jag noga igenom de olika lagens backlinjer och försvarsförmåga. Jag bygger alltid mina spel bakifrån. Liksom all vacker och värdig fotboll.