Låt festen börja!

Låt festen börja!

Göteborg, hösten 2000: Jag står vid en suspekt bardisk och dricker mina öl i min skinnjacka. Plötsligt ser jag (en aning suddigt) ett bekant ansikte vid ett av borden.

Killen är solbränd och ser bra ut. Är han dansbandssångare? En tillfällig flickväns tidigare pojkvän? En gammal lärare jag haft?

Till sist slår det mig. Det är Anders Frisk, domaren som bara några månader tidigare dömt EM-finalen mellan Italien och Frankrike.

Jag sveper min öl och vinglar fram till bordet. Jag drar ut en av stolarna och sätter mig mitt i mot honom.

“Ärligt talat, säger jag, vart fan fick du alla de där minuterna du lade till i finalen?”

Jag minns inte svaret men jag utgår ifrån att han måste ha tacklat den druckne unge mannen på rätt sätt för jag minns att vi drack varsin öl ihop innan jag lommade vidare.

Frankrike vann sedan den där finalen, efter att man kvitterat tack vare den gode Frisks väl tilltagna minuter i finalen…

Kärleken till EM sträcker sig för mig ända tillbaka till 1984. Jag var tolv år och då, liksom nu, stod det nordiska hoppet till Danmark. Jag satt med brorsan på en färja till Kiel under vår årliga bilsemester till Italien. Danmarks semifinal mot Spanien gick till straffar och vi följde dramatiken via en liten stationär radio som fanns i vår hytt.

Precis när Spanien vunnit kom ett meddelande som gick ut överallt på hela båten:

“Adriano Birro söker Eva Birro. Han väntar vid informationsdisken på däck 2.”

Jag och Peter kollade på varandra. Vad fan har hänt nu?

Det visade sig senare att min käre far tappat bort vår mamma vid något tillfälle och fått panik och trott att hon ramlat över bord.

Fyra år senare, 1988, satt jag på en korgstol på Sicilien och såg Paolo Maldini göra sitt första mästerskap för Italien. Nederländerna vann det mästerskapet men jag kommer för alltid minnas Maldini under nationalsången. Han såg ut som en rädd fågelunge. Det var inte mycket just då som vittnade om att han skulle bli en av de bästa försvarsspelarna i historien.

1992 var jag tjugo år och drack öl med i stort sett alla människor jag mötte. Det danska landslaget skulle inte ens ha varit med men kriget i Jugoslavien portade sent det landslaget och danskarna fick ställa in ölen och lämna sandstränderna med bara dagar till mästerskapet. Sedan vann de alltihop och DEN natten var jag dansk i själ och hjärta när jag dansade fram på Göteborg gator. (Finalen mot Tyskland gick i min gamla hemstad.)

1996, i England, minns jag mest för att New Order gjorde en grym låt till det mästerskapet. Tyskland vann efter en rätt blek turnering.

2000 har vi redan varit inne på. Italien slog Nederländerna på deras egen hemmaplan i semifinalen på straffar, med en man mindre efter Zambrottas utvisning.

2004 är fortfarande ett sår som aldrig läker. Sveriges förbannade “Due-Due” mot Danmark ekar ännu i mitt hjärta. Jag har under åren träffat många av de svenska spelarna som var med på den matchen och alla hävdar med bestämdhet att den aldrig, inte en enda gång, inte ens mot slutet, var uppgjord.

Men se själva när Sverige kvitterar till 2-2… Min mormor hade tagit den bollen. Och hon har ändå varit död sedan 1989.

Grekland vann det mästerskapet utan att skapa en enda verklig målchans. Makalöst vackert ändå.

2008 var jag på plats och arbetade för Svenska Fans. Jag bodde på sunkiga hotell och bevakade supportrar på olika orter. Spanien slog ut Italien på straffar och startade sitt erövringståg som sedan varade över både efterföljande VM och nästkommande EM.

2012 arbetade jag för TV4 och fick följa ett fint italienskt landslag hela vägen till final. Alla minns Balotellis målfirande efter drömmålet mot Tyskland. I finalen var Spanien överlägsna och jag glömmer aldrig målvakten Casillas som säger till domaren, när det står 4-0 till Spanien med minuter kvar: “Visa respekt för Italien, blås av nu.”

2016 Ronaldos tårar i finalen när han tvingas kliva av. Tårar som sedan blev enorm glädje när hans Portugal äntligen fick vinna en stor titel.

Italien kom från fiaskot mot Sverige 2017 (en match som jag vet att landslaget använde som tändvätska hela vägen fram till mästerskapet) och man kom från en tid där pandemin slagit extremt hårt mot särskilt norra Italien. Folket enades. Landslaget enades och det finns inget landslag i världen som är bättre än det italienska när det enas. Att slå England, på deras egen öl- stinkande bakgård, på Wembley är en av de vackraste upplevelser jag någonsin varit med om.

Äntligen är det dags igen! Idag är det äntligen dags igen för nya sagor, nya minnen, nya hjältar och nya drömmar. Låt festen börja.