Ett EM i fotboll skänker något så banalt men livsnödvändigt som tro, hopp och kärlek.

Tiden är ingen rak linje utan snarare en vindlande korridor. Ibland får man syn på sig själv som barn. Man kan kliva in genom dörren som medelålders och nästan känna gräset under fötterna från förortens uteplats när man var tio år, känna den dåligt pumpade fotbollen i händerna, det snabba, pigga hjärtat som slår sina slag i en tioårig pojke som också är jag.

När man får syn på sig själv som den man älskar ser på en förvandlas man. Man blir tidlös. Eller det är kanske mer korrekt att skriva att man kliver ut ur tiden. Det obarmhärtiga flödet, tidens flod, har inte längre någon makt över dig. Du följer inte bara flodens strömmande vatten utan får under några ögonblick den oerhörda nåden att stå på stranden och se ut över tiden som går. Du åldras inte längre. Du är helt fri från tidens tyranni.

När jag ser det italienska landslaget är det som att resa tidsmaskin. Jag kommer väldigt nära (som när man ser någon man vagt känner igen och som man älskat på en gata i en förvandlad hemstad) den tioårige pojke som följde Italien och deras väg till VM-guld 1982.

Jag sätts i perfekt samklang med alla de förvirrade unga män jag var under nittiotalet, under 00-talet, alla fyllor på Italienska föreningen, alla förtvivlade uttåg på straffar, alla förbannade domarskandaler, alla plågsamma plattmatcher Men man får också hålla handen på honom som dansade i ösregnet i Poseidon i Göteborg 2006 och får återigen uppleva känslorna som drabbade mig under senaste EM 2021.

Numera agerar jag åskledare åt både en nervös, åldrad far och en tonårig son som båda också vigt sitt hjärta åt det italienska landslaget.

Men ingenting kan skydda mig mot den avgrund som Albaniens historiskt tidiga ledningsmål öppnar under mina fötter..

Det blir som bekant bättre. Italiens första halvlek är bra, förutom när det gäller skärpan framför mål och den bristen, att inte sätta sina klara målchanser, höll på att kosta segern i slutet när målvakt Donnarumma räddar ett friläge.

Kärlek handlar märkligt nog till stora delar om lidande. Få landslag har genom historien manifesterat lidandets estetik lika elegant, fruktansvärt och innerligt som det italienska landslaget i fotboll.

Annas har EM utvecklats till en innerlig folkfest. Det är fantastiskt att se inramningen på matcherna. Det har inför turneringen skrivits en del om de mindre nationerna, om svaga grupper, men det räcker med en enda kameraåkning över läktarna under en match med Georgien, Skottland, Slovakien eller Ungern. Det här betyder allt för miljoner människor. Så segrar aldrig sönderfallet eller ensamheten. Fotbollen förenar över alla gränser genom att människor manifesterar sin kärlek till laget, landet, nationen, historien. Det är både paradoxalt och vackert.

Jag har också noterat, och detta är kanske en spaning värt rätt lite, men relationerna mellan spelarna på planen, mellan de olika lagen, känns uppriktigt respektfull.

Ett EM i fotboll skänker något så banalt men livsnödvändigt som tro, hopp och kärlek.