En final mellan två ytterligheter

Den längsta dagen följdes av den kortaste natten. Jag sov inte en blund. Jag stod på balkongen och såg ut över den lilla löjliga dungen av tallar utanför.

Italien hade precis slagit England på straffar i EM-finalen, i London, på Wembley.

Mitt i yran om att fotbollen skulle “komma hem” kom ett italienskt landslag ut ur sin kollektiva lejonbur och tog hem pokalen till Rom istället.

Den natten (azurblå och mjuk som sammet) föll allting varsamt på plats.

Ett landslag i fotboll är varje passionerad människas värdigaste företrädare. På det sättet blir ett landslag ambassadörer för ett land. Fotbollen har den osannolikt starka egenskapen att den läker det som någon annan slagit sönder. När landslaget vinner är det jag som vinner. Jag blir återupprättad. . Jag blir verklig, älskad och sedd, satt i ett större perspektiv.

Precis så högtravande är det…

Några av mina allra vackraste stunder har med fotboll att göra. På många sätt är det kärleken till fotbollen som definierat mig genom alla år.

Den är som ett möblerat rum (eller en festsal snarare) som ingenting, inte ens tiden skoningslösa tyranni, kan röra. Ingen kommer åt mina minnen av triumfer och nederlag.

Ibland smyger jag in i de där rummen och sitter ner en stund och i en sekund färdas jag tillbaka till dagen allting hände…

På söndag är det EM-final igen. Spanien har dansat och lekt sig fram till den här finalen medan England har skickat ut sig själva på en helvetisk Golgatavandring genom uselt spel, kritik, mediedrev och tristess.

Men lika fullt har man både dött och återuppstått och snubblat och ramlat och inte minst krigat sig till den här finalen.

Jag tror också att det stora motstånd man mött, inte minst från brittisk media, har enat den här gruppen. Alla vändningar av matcher och alla sena avgöranden vittnar om en otrolig moral.

Spanien har däremot spelat fin fotboll genom hela turneringen och har enkelt kört över både Kroatien och Italien, slagit ut hemmanationen (med viss hjälp av ett havererat VAR-system) Tyskland och sedan vunnit relativt enkelt mot ett rätt blekt Frankrike.

Det här blir en final mellan två ytterligheter. England med sitt rätt ocharmiga lag, med skavanker, brister och väldigt lite karisma; mot ett Spanien som är det väldigt mycket enklare att sympatisera med.

Världen består av ytterligheter och det är alltid både roligt och fascinerande när de möts. Man brukar säga: “Må bästa lag vinna” men alla som någon gång vunnit något vet att det inte alltid är den bäste som segrar. Ibland är det den smartaste, den med störst hjärta.