Äntligen drar Premier League igång igen

Jag vet inte om det är sant att man blir klokare med åren. Kanske blir man en aning mer vidsynt och försiktigare. Kanske blir man något mindre kategorisk. Kanske förstår man att livets oerhörda mångfald, om det så gäller fotboll än vad som helst, är så oerhört mycket större och rikare och når längre än den egna horisonten.

Fördomar förminskar. Fördomar kan hindra dig från att upptäcka nya städer, nya människor, andra fotbollsligor. Fördomar, eller för all del en trött brist på nyfikenhet, kan få dig att skärma av livet. Din blick blir allt kortare. Dina intryck kommer från samma sak varje dag och ju äldre du blir, desto mer krävs det för att våga ta ett steg ut när du inte är hundra procent säker på var din fot kommer att landa.

Ikväll drar Premier League igång igen. Hade det varit för tio, tolv år sedan hade jag svept in mig i min italienska flagga och suckat tungt. Jag hade manat fram bilder av drängfulla brittiska fotbollssupportrar med ljummen öl i vingliga plastmuggar.

Jag hade väntat på en stekhet söndag och Lecce mot Sassuolo istället.

Nu är jag en annan man. En till stora delar förvandlad människa. På många olika sätt. Fotbollshjärtat rymmer mer än man tror. Varför ska min kärlek till Italien och Serie A lägga krokben för allt det fina som sker i andra delar av världen?

Varje gång jag instinktivt ryggar för något, eller vill avfärda något, stannar jag upp och rannsakar mig själv. Varför reagerar jag som jag gör? Vad är det hos mig som gör att jag inte bejakar något nytt utan istället väljer att skjuta det ifrån mig?

Så jag har börjat följa bordtennis i OS, lyssnar på människor som älskar golf, och ÄLSKAR när de olika europeiska ligorna drar igång. För jag har upptäckt att det väldigt ofta är min egen tröghet som lägger hinder i vägen för en fin upplevelse.

Man kan älska de olika ligorna av olika anledningar. Att sitta framför en Premier League-match är en HELT annan slags upplevelse än att se en match i La Liga eller i Serie A eller i Bundesliga. Och vare sig jag vill eller inte så har jag (liksom alla andra som är uppväxta i Sverige) en lång och obruten relation till Manchester United, Liverpool, Arsenal, Chelsea och de andra. Det är lika bra att hissa vit flagg. Det är bara att lyfta på hatten för produktionen, för tempot, för den individuella skickligheten, för tränarnas briljans, för allt det som kännetecknar den engelska fotbollen.

England har gått till final i två EM i rad. Med ett stundtals utskälld landslag tog man sig hela vägen och skakade suveränerna Spanien en bra bit in i finalen. Man var rätt bra för att vara så dåliga som resten av världen (och många i England själva) verkade tycka.

Och även om jag inte gärna (numera) frekventerar brittiska pubar och alla dagar i veckan hellre sitter med en kopp starkt kaffe på ett torg i Rom så är hjärtat tillräckligt fullt och slagkraftigt för att rymma ALL slags fotboll. Varför välja när ingen (förutom jag själv) tvingar mig att välja?

Jag ställer mig därför upp från mitt italienska hörn i världen och applåderar att ikväll drar äntligen Premier League igång igen.

Låt festen börja.