Totti-en livslång medalj i människors hjärtan

Idag fyller en bror och en ambassadör år.

Jag svor en tidig gryning för över tjugo år sedan att alltid försvara allting Totti gör.

Det kändes då som ett ställningstagande, en risk. Men de senaste åren har det enbart varit ett nöje. Totti har vuxit som människa under hela sin karriär, han har tagit konsekvenserna av sitt liv, både de ljusa och de märka sidorna.

2009 döpte jag min son till Totti Birro.

När Totti 2017 under himlastormande vackra omständigheter, inför över 70 000 på Stadio Olimpico och miljoner andra framför skärmar och teveapparater, till allas tårar, avslutade sin karriär bevittnade vi något nästan heligt.

Jag grät konstant i två timmar och det var tårar av befrielse.

Jag visste att jag skulle bli berörd men jag visste inte att det skulle gå så på djupet, att Tottis tårar skulle bli mina tårar. Och tvärtom. Så fungerar ju den ställföreträdande kärleken. Vi är i det som sker tillsammans. Vi är i natten tillsammans.

Som ingen annan har Totti lyckats förena vemodet med skönheten i att bli äldre. Han talade i sitt avskedstal om detta med att äntligen, kanske emot sin vilja, växa upp och bli man, att ta ansvar, och han gjorde det med en djup respekt för det innerligt svåra i att vara människa.

Samtidigt slog det mig hur solidarisk våra liv och vår tid ännu är. Inte ens en ikon som Totti kommer undan tidens gång. Det kom en kväll då han fick säga adjö till sin älskade konstform.

Totti var trogen Roma under hela sin karriär. På många sätt är han Zlatans totala motsats. För en människa som Totti fanns andra värden än de snabba kickarna, vinsterna och des ständiga bytena av klubb.

Det finns andra värden att vinna, det finns segrar som inte ger bucklor bakom nyputsade glasskåp, men som fäster livslångas medaljer i människors hjärtan.

Grattis älskade bror.