Fotboll är poesi, inte matematik

När jag var liten drömde jag om att bli världens bästa fotbollsspelare. Så blev det som bekant inte…

Jag blev inte ens Lövgärdets bästa fotbollsspelare. Eller ens Kaprisgatans bästa.

Jag blev en högst medelmåttig högerback som drömde om poesi när motståndarna anföll. Men jag älskar ändå de där högt flygande drömmarna. Mina drömmar var aldrig logiska. Jag kunde ligga vaken i mitt mögelskadade pojkrum i förorten och spela upp filmer som på något sätt förankrade mina självupptagna, svulstiga drömmar mot marken. Jag knöt fast drömmarna som ballonger och om jag inte fick ner dem mot jorden så flög jag istället med dem över höghusen, över förortens förbannade apati och leda.

På många sätt gjorde det inte så mycket att ingen av barndomens alla drömmar blev verklighet för de var en biljett ut ur tristessen, bort stöveltrampet, från förordningar, verkligheten och alla människors perversa iver att hålla ner mig mot verkligheten.

I de tidiga tonåren sadlade mina drömmar om och begäret, hungern, behovet att skriva tog över allt mer. Jag skrev dikter om olycklig kärlek innan jag ens hade kysst en tjej. Jag var stämd i en tonart som tvingade in mig i en värld där jag behöver skriva för att verkligheten skulle bli verklig.

Sedan har skrivandet tagit mig till platser, till framgångar, och även fruktansvärda nederlag, som jag inte ens hade kunnat drömma. I stort sett har alla mina drömmar slagit in.

Någon har sagt att man ska vara försiktig med vad man ber om eftersom det kan slå in….

Det ligger en hel del i det.

Men samtidigt är livet ett krängande spökskepp och ett underbart tivoli för oss alla. Livet händer. Livet kränger och far så att man blir sjösjuk och ibland tror jag att själva rädslan för att bli sjösjuk hindrar oss från att traska en liten bit utanför boxen. Vi är ängsliga att vi ska hamna fel. Men följer man sina drömmar hamnar man aldrig fel, inte ens om och när drömmarna INTE slår in.

För i exakt samma ögonblick som en dröm dör, föds en ny. Ditt hjärta är en pulserande drömfabrik.

Det kanske finaste jag fått göra i mitt liv är att kombinera mina två passioner, skriva och fotboll. Att dagligen få producera material om något som bor i mitt hjärtas innersta kammare är en stor nåd, en väldig ynnest. Att få förmedla några poetiska guldkorn om det som jag älskar allra mest är en stor gåva.

I vår tid av XG, statistik, löpvägar och taktisk briljans finns det fortfarande en hunger efter svärtan, sorgen, glädje, stoltheten och passionen som alltid är huvudskälen till varför människor älskar fotboll.

Inte en enda människa förälskar sig i ett lag eller i en sport för att de älskar statistiken som berättar hur många förväntade mål deras lag gjorde i senaste derbyt. Man förälskar sig eftersom man har ett blödande hjärta för allt som det där laget får en att känna. Fotboll är poesi, inte matematik. Fotboll är tårar och glädje, inte sakliga analyser eller logiska resonemang.

Jag är stolt över att tillhöra den tilltufsade, lite slitna men stolta armé av fotbolls -romantiker som fortfarande finns kvar i vårt land. /Marcus Birro