Man möter inte bara en motståndare varje vecka. Man möter också sig själv.

Varje idrottsutövare för två strider. Minst. Den ena är den som syns, i tabeller, i pokal-skåp, i uppräkning av medaljer. Men det finns en annan kamp också. Den mot sig själv. Den om att uppnå sina mål och vara bättre än förra matchen, förra tävlingen, förra gången. Man har en kamp med och mot sig själv. Man har mål man själv satt upp. Man har en utveckling att följa, en väg, en vision, ett mål.

Det finns också en stolthet att visa sina fans och sin stad att det alltid finns anledningar att vara en stolt supporter. Det är den stoltheten som gör att man oreserverat älskar en klubb eller ett lag som man VET aldrig kommer vinna någon titel. Kampen har ett värde i sig själv. Man möter inte bara en motståndare varje vecka. Man möter också sig själv.

Vi tror att bara om omständigheterna hade varit annorlunda så hade vårt liv sett annorlunda ut. Vi väntar med att byta inriktning på vårt liv till nyår för att sedan falla tillbaka i usla vanor i slutet av januari. Vi ser inte att varje dag, egentligen varje sekund, är en möjlighet till nystart.

Vi har tiotusen val varje sekund. Vi kan välja glädjen, vi kan ta striden mot mörkret i oss själva varenda dag. Vi kan vinna. Vi kan ge mer av det goda vi har inom oss i alla våra möten.

Först när vi upptäcker att vi får så oändligt mycket mer av att ge än att ta kan vi bli verkliga och solidariska människor mitt i en samtid som skriker åt oss att vi är vad vi roffar åt oss.

Fotbollen hjälper oss att vinna segrar mot oss själva. Kärleken till sporten, till laget, staden, är tillräcklig i sig själv.

När jag går och ser Roma live skiter jag i vilket lag de möter. Jag är där för att se Roma. Jag är där för att bli en del av ett hjärta som jag inte kan leva utan. Jag är där för att bli en del av något mycket större. Vinner vi med 1-0 mot Torino (som i onsdags) handlar ingenting om motståndarna. Allting handlar om vad Roma ger mig som klubb, som historia, som stolthet.

Fotboll är både en säreget komplicerad och suveränt banal sport. Varje lag är en knutpunkt av starka egon och viljor. Varje spelare vill stråla på egen hand men är också underordnad kollektivet. Ett tränarteam har som sin kanske viktigaste uppgift att få dessa egon att spela för andra, för laget, för kollektivet.

Allsvenskan har visat flera prov på lag som varit bättre som kollektiv än varje enskild spelare är. Italien vann VM i fotboll 2006 med just den ekvationen. Underskatta aldrig kollektivet. Underskatta aldrig den mentala drivkraften i att alltid vilja bli bättre som grupp. Så lägg ner snacket om att det inte finns något att spela för. Alla lag har alltid allt att spela för.

Man behöver inte leta efter anledning. Man behöver inte sucka över tabellen eller skaka på huvudet åt motståndarna eller snegla upp mot himlen för att se om det ska regna eller inte.

Stoltheten tar ingen hänsyn till omständigheter som ekonomi och andra lag. Stolthet är en varsam känsla som stiger som solen varje morgon. /Marcus Birro