Låt inte deras bitterhet läcka in i ditt liv

Mild vinter. Fåglarna sjunger i de nakna träden. Jag möter en ung man med Roma-mössa och vi hälsar på varandra som om vi var bröder. Vilket vi också är. Vi har samma familj, samma stolthet. Vi är en del av något gemensamt och något större. Vi delar en hjärtlig, innerlig och viktig övertygelse.

Det är stort.

Stockholm tänds verkligen upp i december. Det är som om allting är möjligt, inte trots mörkret, utan tack vare mörkret. Vi besvärjer mörkret med våra stjärnor och ljusstakar. Vi tar striden men vi tar den kärleksfullt, innerligt.

När jag var ung läste jag mycket poesi. Mest Tomas Tranströmer, Karin Boye och Bruno K Öijer. De skrev med sitt blod. Jag ville också göra det. Jag ville (och vill) att det ska vara på riktigt. Jag vill inte hålla tillvaron på en armlängds avstånd. Jag vill inte begränsa det gränslösa livet. Jag vill inte att världen skulle vara en skuggig, sval plats. Livet är för viktigt för att kapas i båda ändarna.

Så det är vad jag försöker göra idag också. Den drivkraften har varit konstant sedan jag debuterade som poet med en diktsamling 1992. Jag minns en dikt (men minns inte av vem) som beskrev städerna och klockslagen på en flygplats som “askans olika namn och klockslag”. En skrämmande bild. Men också hoopfull. För precis som julen, precis som allt som bränns och är på riktigt, så blir vi både lite skrämda och ser kraften när vi ställs framför det oerhörda.

Nästa vecka är det julafton. Många av oss rusar runt i köpcentrum som zombies men någonstans djupt inne i oss är det som att en radio står på, en sådan där gammal med antenn och sladd, och den sprakar och sprakar medan den försöker ratta in något andligt som kan tända elden i våra ögon igen.

Jag får ofta frågan vad som krävs för att bli författare eller skribent. Det enda som behövs är också det svåraste. Du behöver avsäga dig alla andra alternativ.

Du får inte ha en plan B.

Det finns bara ett kall, en dörr, en väg. Gå den vägen.

Många människor gör det inte och slutar ofta rätt bittra med känslan av att deras liv bara levs till hälften. Det kan nog vara den värsta sorgen att genomlida. Att vara menad för något, och ha en talang för något annat än det som blev.

Passion. Talang. Disciplin. Noggrannhet.

Men också frid och avkoppling, en häftig fotbollsmatch med polarna och ett lagt spel mellan er. Ventilerna är viktiga för alla oss som arbetar hårt och intensivt under lång tid.

Den vardagliga spänningen gör att det blir lättare att handskas med allt som kräver så oerhört mycket av oss. Ignorera drakarna runt omkring dig som garanterat kommer göra vad de kan för att plocka dina drömmar ur dig. Bli inte en av deras eviga fångar. Låt inte deras bitterhet läcka in i ditt liv.

Förverkliga din dröm. Låt ingenting stå i vägen.

Med detta vill jag önska er alla en innerlig, värdig och vacker jul. Låt allt mörker vila.

/Marcus Birro, stolt ambassadör för Nya Expekt.