Låt ingen ta ett enda gram av galenskap ur dig

Michelangelo, då redan åldrad, syntes en vinterdag runt 1560, mitt under färdigställandet av den sagolika kupolen till Peterskyrkan, traska runt inne på Colosseum i Rom.

Jag älskar den bilden.

Här har vi en av världshistoriens största genier, mitt under arbetet med ett av vår tids mest kända landmärken som traskar runt inne i ruinerna av ett annat underverk.

Han lär ha förklarat för sina medarbetare att han behövde lite av den förhistoriska glansen för att bli inspirerad.

Så ser all hängiven passion ut.

Vi lär oss av det förflutna. Vi är vår framtid, våra val här och nu, men allt vi gör, allt vi tänker, och allt vi känner kommer från platser vi redan lämnat. Men vi är aldrig dömda att upprepa vår misstag, aldrig dömd att fortsätta i våra egna fotspår. Varje snö som faller är ny, varje snöflinga är helt unik varje gång.

Så vi kan skapa nya fotspår i den där snön. Vi kan gå vart vi vill, när vi vill, hur vi vill.

Vi brukar skylla på att det är allting annat som håller oss tillbaka. Vi älskar att skylla på våra omständigheter, på livet självt, på världen som den är omkring oss.

Men nästan alltid är det bara vi själva som håller oss tillbaka. Livet är neutralt. Livet står tyst, stolt och välkomnande varje morgon. Varenda sekund är som en stor skog som vi kan välja att gå in i. Men ingen skriker åt oss att just idag är dagen vi har. Vi får ingen vägledning. Om vi inte söker den. Då finner vi den. Men vi lever i en tid som slår ner på allt sådant. Nästan alla vägar inåt är stängda i det offentliga samtalet.

Jag tror att man behöver lyssna varsamt för att urskilja att allting faktiskt är givet, varje dag, varje minut, varje sekund.

Oändligheten (ursäkta det högtravande ordet) talar lågt. Alltså behöver vi lyssna. Föst då kan vi komma till insikt om att varje dag är en gåva och att varje dag rymmer en tiotusen balsalar av möjligheter.

I dagarna har jag läst om Strindbergs märkliga roman Inferno. Den är fantastisk. Den gode August går runt och letar tecken, hittar symboler på gamla papperslappar och försöker lägga ett pussel han inte förstår. Det liknar faktiskt en del av oss som planerar helgens matcher. Vi lägger pusslet och försöker i någon mån förutse framtiden.

På gymnasiet, som var senaste gången jag läste Strindberg, fick vi snabbt lära oss att han var sjuk i huvudet, en fullständigt havererad människa som trodde han kunde göra guld och som trodde att han var förföljd av allt och alla.

När jag läser om boken förstår jag inte hur exakt någon kan se Strindberg som galen. Hur kan man tröska sig genom livet utan att någon barrikadera sig på ett hotellrum och försöka göra guld? Är det inte vad vi alla drömmer om? Vem brottas man med, om inte Gud? Hur kan man tro att alla tecken man ser inte betyder något?

Det är väl glasklart att en kyrktupp kan flaxa med vingarna och att det i så fall betyder något. Allting betyder något. Allting är ett pussel som behöver läggas. De väldigt få utvalda människorna som är mottagliga för den större bilden, som trotsar förnuftets och logikens skoningslösa tyranni, är undantags- varelser, Gudasända profeter, åskledare för en hel mänsklighet som aldrig kommer förstå dem och som kommer jaga dem nerför varenda bygata i hela världen.

Låt ingen ta ett enda gram av galenskap ur dig.

En dag leder den dig rätt.